valbefinnande.blogg.se

Jag satt på en bänk för en vecka sedan och tänkte "Det här går bara inte." Jag fick helt enkelt nog, det gick bara inte att andas längre, jag satt hellre fastklistrad på den här bänken dag ut och dag in än att gå innanför min dörr. Jag slutade hoppas på att det skulle bli bättre hemma, att det skulle förändras. Dagen efter går jag in på socialens kontor för att säga att det inte funkar längre. Min Soc-tant var sjuk så två dagar senare ringer hon upp och jag berättar att det är omöjligt att leva kvar. Nu fyra dagar senare har jag ett andra hem. Jag har fått komma till ett jourhem och känslorna kring det är blandade. Klart att det gör ont att packa saker och kläder för en månad, klart att jag kommer sakna mitt rum, klart att jag skakar vid första middagen vid det nya bordet med den nya familjen... Det är väl ändå inte så konstigt, men jag känner hopp.

 

Som min pappa sa: "Detta är för din skull."

 

Ja det kan jag säga, detta är för min skull och jag ska försöka göra det bästa av det. Sen att det är rörigt det är väl självklart, man flyttar inte till någon random familj bara sådär utan det finns ju en fet stor anledning.

 

Jag ska försöka hantera ångesten kring maten bättre nu, försöka inte ha så mycket tvångstankar utan bara leva i nuet och hoppas att jag kommer till något bättre...

Alla är vi ensamma. Jag försöker att tänka på det som att det faktiskt inte är sorligt utan att man bara behöver hitta dem man kan vara ensamma tillsammans med. Vi ger ju inte bort våra hjärtan hur som helst, inte tankarna eller den riktiga rösten heller. Den rösten som blivit tämjd, som ligger långt inne i roten av dig själv. Den rösten som verkligen säger vem man är.

Jag försöker tänka att det inte är sorgligt att man faktiskt inte kan lita på någon längre. Det bara är så och jag måste acceptera det bara. Jag vill aldrig bli sårad på det sättet igen, någonsin.

Jag orkar inte salta soppan med tårar, mätta frågor med leenden eller stå upp för att bevisa att jag klarar mig. Jag vill inte vara förtvivlad men inte heller stark. Jag vill bara vara.

Hela livet är en balansgång och för mig med så overkliga krav och förväntningar på mig själv och världen blir det svårt att greppa vad som är verkligheten och vad som bara är i mitt eget huvud.

Envisheten och stoltheten står i vägen för mina impulser. Egentligen vill jag bara prata med henne som vi gjorde förut men nu är det inte som förut längre. Det hugger till i hjärtat av bilderna när hon är med dem. För hon har kvar dem, det är bara mig de svikit. Eller om det är jag? Samma sak med pappa, min egen far. Jag vill egentligen ringa upp honom för att höra hans skarpa röst, realistiska och resonliga tankar men jag är för rädd för att bli sårad.

För jag ser på allt som att det är mitt eget fel. Det känns bara så. Vill bli en vandrande pinne, en fluga på väggen som får vara med i allt med mindre roll. Alla behöver inte se, bara veta att det finns en vandrande pinne i rummet eller en fluga på väggen.

Nu sitter jag här, 37 dagar efter att mitt liv vändes upp och ner på riktigt. Det har varit en lång process, många gråtfyllda nätter, mycket ilska och ångest. Många frågor. Mycket skuld.

 

Jag hoppas att jag är klokare. Riktiga vänner vänder inte ryggen på det viset. Att jag hade oturen att förlora nästan hela min krets var väl synd men det var väl dags för mig att vakna upp. Jag följde inte längre min vilja och min magkänsla utan allting gick ut på att tillfredställa alla andra. Göra som dem, tycka som dem med ett ständigt obehag i magen. Nu när jag tänker tillbaka var det för många lögner och för mycket jag offrade. Jag tappade bort mig själv. Totalt. Det ser jag nu. Så till alla er där ute som känner igen er i detta: Välj era vänner med en enorm omsorg.

Det är faktiskt inte så att jag inte blivit "sams" med mina närmsta som svek mig och lämnade mig då för 37 dagar sen. 2 av tjejerna har jag kontakt med igen. Men känslan är densamma. Sveket består och smärtan med. Jag är fortfarande rädd att det ska göra lika ont som då. Jag vill ha kvar min värdighet, min stolthet och intergitet. På denna sommaren har jag varit tvungen att förändras. Jag är mer självständig, även om jag ofta tappar fotfästet och känner att detta är avgrunden så vet jag fortfarande hur jag vill ha det och hur jag aldrig vill tolerera något sådant igen. Jag kommer inte lita på någon på länge. Jag gav dem mitt allt, de var mina enda i världen och sen gjorde de så. Jag kan tycka att jag förtjänade ett uppvaknande men deras ord river fortfarande i huden på mig. Det är dags att fokusera på mitt eget liv nu.

Jag tänkte att mitt första blogg-inlägg kanske skulle handla om allmän information, om vad jag heter, var jag bor, vad jag har för familj, vad jag gillar att göra på fritiden och så vidare... Men hela den här bloggen handlar om det som finns bakom det. Det där personliga. Om drömmar, önskningar, mina innersta tankar, om strävan, om envishet och om styrka.

Jag vill att denna bloggen ska vara en hjälp för er på samma gång som den ska peppa, motivera och hjälpa mig. Det här handlar om min väg tillbaka... eller infrån allt det gamla, till något nytt. Till något bättre.