Fet stor anledning
Kategori: Personligt
Jag satt på en bänk för en vecka sedan och tänkte "Det här går bara inte." Jag fick helt enkelt nog, det gick bara inte att andas längre, jag satt hellre fastklistrad på den här bänken dag ut och dag in än att gå innanför min dörr. Jag slutade hoppas på att det skulle bli bättre hemma, att det skulle förändras. Dagen efter går jag in på socialens kontor för att säga att det inte funkar längre. Min Soc-tant var sjuk så två dagar senare ringer hon upp och jag berättar att det är omöjligt att leva kvar. Nu fyra dagar senare har jag ett andra hem. Jag har fått komma till ett jourhem och känslorna kring det är blandade. Klart att det gör ont att packa saker och kläder för en månad, klart att jag kommer sakna mitt rum, klart att jag skakar vid första middagen vid det nya bordet med den nya familjen... Det är väl ändå inte så konstigt, men jag känner hopp.
Som min pappa sa: "Detta är för din skull."
Ja det kan jag säga, detta är för min skull och jag ska försöka göra det bästa av det. Sen att det är rörigt det är väl självklart, man flyttar inte till någon random familj bara sådär utan det finns ju en fet stor anledning.
Jag ska försöka hantera ångesten kring maten bättre nu, försöka inte ha så mycket tvångstankar utan bara leva i nuet och hoppas att jag kommer till något bättre...
