Försöker komma igång med hälsan nu. Ska röka mindre, käka mindre och träna mer!
Dag 1: Måndag 27/8
Knäcke, äpple, vatten
Två små mackor och te
Middag i restaurang-köket. Minimalt med schnitzel, lite kulpotatis, lite rotfruktsgratäng och massa sallad
Lite räk-tonfisk-sallad
Somnade 17:30- Mycket sömn
Dag 2: 28/8
Powerwalk 60 min Knäcke, ägg och yoghurt
Powerking Sugarfree
Halv bit torskfilé, minimalt med potatismos och sallad
Lösgodis
Lövbiff, pasta och chillisås
Cola Vanilla Zero
Har inte käkat godis på LÄNGE LÄNGE, så idag köpte jag lite, har lämnat resten i skafferiet. Satsar på att äta mycket proteiner, mindre med de snabba kolhydraterna och megamycket frukt och grönt. Sen träning på det så blir det nog bra!
Den var välbehövlig, eftersom jag haft sommarlov har jag inte riktigt kommit till den här "koppla av" punkten och att jag skulle försöka göra så mycket som möjligt på dessa två dagarna. Jag har haft det supertrevligt med mina nya klasskompisar som jag lyckats komma väldigt nära på ca sex dagar. Det känns bra! Vi hade bak-party och bakade massa muffins, delade med varandra av recept och erfarenheter. Jag gjorde regnbågsmuffins för första gången också!
Efter vi glaserat och dekorerat färdigt så var det redan midnatt men då satte vi oss på terassen, åt muffins och snackade. Jag fick mitt riktiga tjej-snack på länge.
Jag vaknade pigg morgonen idag trots att jag somnade vid fem. Sen stack jag till pappa och för första gången kände jag inte den här "Heffa-klumpen" i magen. Jag har skrattat, pratat, lagat mat och kommit min andra familj mycket närmre. Nog om vad jag gjort. Jag är glad och imorgon börjar skolan igen. På riktigt. Ska ha praktisk dag imorgon. KUL!
Vi hör alltid om hur tjejer fejkar sin orgasm. Ja det och mycket annat... Jag kom och tänka på: Varför skulle det bara vara brudar som gör det? Kan inte killar också fejka, gör de det?
Jag kom och tänka på en kille jag hade sex med, att det blev för bra för snabbt... Han kom nästan innan vi hade kommit till min säng haha.. Han var ett "One night stand" så vi fortsatte efter det, trots att killar faktiskt inte kan bli hårda direkt. Han körde på, kåt som fan men jag undrar om det verkligen var så? Om det faktiskt var så att han var så pepp det verkade som att han var. Eller gjorde han precis som i "Linas Kvällsbok" och stönade på för att det skulle ta slut snabbare. Han ville kanske inte vara otrevlig och säga "Sorry, men jag kom just och jag pallar inte komma en gång till den närmsta timmen". Skulle varit kul om han faktiskt sa det. Ja jag kan inte hjälpa att det blev så bra så fort hehe men jag kan ju undra om det var jobbigt för honom. Ja för det blev ju inte ett super-duper-lyckat ligg efter att han kommit i mål. Allting flöt inte på som det gör i filmerna när man snubblar in i lägenheten, slänger av sig kläderna när sexet blir så vackert och intensivt att båda kommer på samma gång. Jag hann knappt bli upphetsad och han kom innan vi kommit till sängen...
Men fejkar inte killar också?
Killar fejkar dejter, flickvänner och känslor. Vad jag hört och varit med om. Vem vet om killar ibland har en strumpa i skrevet för att det är det enda som tar fram deras självsäkerhet? När jag pratat med killar om kropps-komplex så säger de oftast att de bara bryr sig om hur deras penis ser ut, hur stor den är och så vidare... Tjejer fejkar bröst, längre hår och med lite smink kan vi få bort de mörka ringarna under ögonen och de korta ögonfransarna som vi så frenetiskt försöker få längre med mascaran.
Killarna kan inte fejka sitt hår eller sina bröst eller jo visst de kan använda mascara men jag vet inte en enda kille som gör det... Det finns ju faktiskt en oskriven lag som säger att smink är för tjejer... och transor...
Kan de fejka känslor för att bara få en tjej i sängen kan väl de också fejka i sängen?
Första skoldagen! Skönt med rutiner igen och skönt med en ny start. Jag ska bli den bästa versionen av mig själv detta läsåret. Jag ska utnyttja min tid men mycket träning, gott sällskap och kreativitet. Känner mig sjukt pepp inför gymnasiet.
Jag ska gå en treårig utbildning i livsmedel med inriktning bageri och konditori. Det är klart att det pirrade i magen, ni som redan börjat gymnasiet vet ju känslan av det där nya, orörda och oupptäckta. Man kollar mot folkmassan, ser vem som är nya ettor och vem som gått där förra året. Klungorna där de står oberörda, uttråkade och röker de har ju definitivt gått där innan. Men de som står ensamma och vrider sig som om de fått en ko-bajsare i byxan, de är nya ettor. Jag mötte några blickar från klungorna, de som stod ensamma låtsades inte se mig. Men de uttråkade mötte mig med en blick som visste att jag var ny, precis som jag visste det, visste de också det... Ganska cool känsla, lite obehaglig men definitivt ny. Sen fick vi gå in till uppropet i Aulan, där satt alla utspridda som "prickar på ett tyg". Min nya mentor mjukade upp oss lite och snart vågade vi nästan se varandra i ögat. Det enda jag kunde tänka var "Tänk att jag ska gå med de i tre år! Nya människor och ny miljö. Fy vad konstigt."
Jag som haft det så otroligt jobbigt med att välja, så kommer jag dit och känner att detta är rätt. Direkt. Det kändes varmt, nervöst men ändå gosigt i magen och jag ville bara upptäcka mer av min tid på den nya skolan. Jag är sjukt pepp!
Efter skolan tog jag mig hem, käkade lunch och sen bar det av mot Malmöfestivalen. Nu ska jag få många timmars sömn efter mycket intryck och känslor. Godnatt! <3
Jag är spänd, gymnasiet imorgon. Vem vill jag vara? Kommer jag trivas? Åh förväntningar och farhågor! Måste få några timmars sömn nu, ska bli bättre på att skriva här... Har bara så mycket att skriva om att det bara blir en enda röra...
Alla är vi ensamma. Jag försöker att tänka på det som att det faktiskt inte är sorligt utan att man bara behöver hitta dem man kan vara ensamma tillsammans med. Vi ger ju inte bort våra hjärtan hur som helst, inte tankarna eller den riktiga rösten heller. Den rösten som blivit tämjd, som ligger långt inne i roten av dig själv. Den rösten som verkligen säger vem man är.
Jag försöker tänka att det inte är sorgligt att man faktiskt inte kan lita på någon längre. Det bara är så och jag måste acceptera det bara. Jag vill aldrig bli sårad på det sättet igen, någonsin.
Jag orkar inte salta soppan med tårar, mätta frågor med leenden eller stå upp för att bevisa att jag klarar mig. Jag vill inte vara förtvivlad men inte heller stark. Jag vill bara vara.
Hela livet är en balansgång och för mig med så overkliga krav och förväntningar på mig själv och världen blir det svårt att greppa vad som är verkligheten och vad som bara är i mitt eget huvud.
Envisheten och stoltheten står i vägen för mina impulser. Egentligen vill jag bara prata med henne som vi gjorde förut men nu är det inte som förut längre. Det hugger till i hjärtat av bilderna när hon är med dem. För hon har kvar dem, det är bara mig de svikit. Eller om det är jag? Samma sak med pappa, min egen far. Jag vill egentligen ringa upp honom för att höra hans skarpa röst, realistiska och resonliga tankar men jag är för rädd för att bli sårad.
För jag ser på allt som att det är mitt eget fel. Det känns bara så. Vill bli en vandrande pinne, en fluga på väggen som får vara med i allt med mindre roll. Alla behöver inte se, bara veta att det finns en vandrande pinne i rummet eller en fluga på väggen.
Det är blandade känslor... På samma gång som jag saknar så gör jag inte det alls... Jag saknar inte grupptrycket och det falska men jag saknar gemenskapen, skrattet och att hänga med någon annan än min mamma och lillebror.
Jag är för stolt för att medge det för någon annan. På utsidan är jag stolt, arg och besluten att "satsa på mitt eget liv". Men det är faktiskt inte så lätt när jag haft samma bästisar i sex år och de plötsligt försvinner. Då är det inte så lätt att bara skaka på axlarna, le och säga att jag har det bättre utan dem. Visst jag var mer förvirrad då, jag visste inte vad jag ville och jag vågade inte stå upp för mig själv. Jag behövde inte heller det alltid, för det gjorde vi åt varandra. Jag saknar det. Men på samma gång är jag så jävla sårad att alla gett upp om mig. Ingen själ har hört av sig på hela sommaren. Jag är så besviken, de är för fega och omogna för att erkänna sina egna fel. Och här sitter jag och vet vad jag gjort för fel, klandrar mig själv och saknar dem. Fan!
Har vant mig vid att sitta själv, har suttit själv nästan hela jävla sommarlovet. Jag är så trött på det! Snart kommer jag väl bli övereffektiv och överkreativ för att jag inte har något liv. Typ måla tavlor med tårna eller något. Jag kommer testa allt för att inte hamna i sådan tristess som jag gjort nu de senaste två månaderna.
Idag har jag iallafall gjort mina ärenden, lånat hem bågar för jag ska äntligen få ett par glasögon så jag slipper linserna när jag inte pallar ha dem. Hehe... Sen har jag dansat orientaliskt i vardagsrummet, ätit mat, kollat film och busat med brorsan. Nu ska jag sova. Ska försöka komma på idéer om bloggen också.
Jag skrev ett inlägg igår om min dag. Men det försvann... så jag är GANSKA jävla förbannad!
Just nu kollar jag på MTV och jag har precis ätit frukost. Nedräkningen fortsätter, om tio dagar börjar jag gymnasiet och det är först nu det känns bra så det känns verkligen stort. Det känns också rätt, äntligen! Jag har haft så svårt att välja och jag menar allvar när jag säger att jag gjort omval sex gånger. Jag är perfektionist och jag vill inte att någonting ska vara medelmåttigt, att jag bara skulle "nöja" mig med min gymnasieutbildning. Det är så stort, det handlar ändå om ett livs-val. Detta är mitt första stora. Det är så mycket känslor, förväntningar och tankar krig det. Tänk när jag går genom dörrarna om tio dagar. Jag vill att det ska bli perfekt. Jag vill trivas, må bra. Detta är en ny start och jag är så rädd och exalterad inför första skoldagen. Shit det händer nu!
Idag ska jag bara springa ärenden till banken, optikern och jag ska ringa till vårdcentralen. Jag ska rensa min dator på massa skit och sen ska jag njuta av något gott och några timmars läsande. Jag behöver städa mitt rum också...
Nu sitter jag här, 37 dagar efter att mitt liv vändes upp och ner på riktigt. Det har varit en lång process, många gråtfyllda nätter, mycket ilska och ångest. Många frågor. Mycket skuld.
Jag hoppas att jag är klokare. Riktiga vänner vänder inte ryggen på det viset. Att jag hade oturen att förlora nästan hela min krets var väl synd men det var väl dags för mig att vakna upp. Jag följde inte längre min vilja och min magkänsla utan allting gick ut på att tillfredställa alla andra. Göra som dem, tycka som dem med ett ständigt obehag i magen. Nu när jag tänker tillbaka var det för många lögner och för mycket jag offrade. Jag tappade bort mig själv. Totalt. Det ser jag nu. Så till alla er där ute som känner igen er i detta: Välj era vänner med en enorm omsorg.
Det är faktiskt inte så att jag inte blivit "sams" med mina närmsta som svek mig och lämnade mig då för 37 dagar sen. 2 av tjejerna har jag kontakt med igen. Men känslan är densamma. Sveket består och smärtan med. Jag är fortfarande rädd att det ska göra lika ont som då. Jag vill ha kvar min värdighet, min stolthet och intergitet. På denna sommaren har jag varit tvungen att förändras. Jag är mer självständig, även om jag ofta tappar fotfästet och känner att detta är avgrunden så vet jag fortfarande hur jag vill ha det och hur jag aldrig vill tolerera något sådant igen. Jag kommer inte lita på någon på länge. Jag gav dem mitt allt, de var mina enda i världen och sen gjorde de så. Jag kan tycka att jag förtjänade ett uppvaknande men deras ord river fortfarande i huden på mig. Det är dags att fokusera på mitt eget liv nu.
