En fluga på väggen
Kategori: Personligt
Alla är vi ensamma. Jag försöker att tänka på det som att det faktiskt inte är sorligt utan att man bara behöver hitta dem man kan vara ensamma tillsammans med. Vi ger ju inte bort våra hjärtan hur som helst, inte tankarna eller den riktiga rösten heller. Den rösten som blivit tämjd, som ligger långt inne i roten av dig själv. Den rösten som verkligen säger vem man är.
Jag försöker tänka att det inte är sorgligt att man faktiskt inte kan lita på någon längre. Det bara är så och jag måste acceptera det bara. Jag vill aldrig bli sårad på det sättet igen, någonsin.
Jag orkar inte salta soppan med tårar, mätta frågor med leenden eller stå upp för att bevisa att jag klarar mig. Jag vill inte vara förtvivlad men inte heller stark. Jag vill bara vara.
Hela livet är en balansgång och för mig med så overkliga krav och förväntningar på mig själv och världen blir det svårt att greppa vad som är verkligheten och vad som bara är i mitt eget huvud.
Envisheten och stoltheten står i vägen för mina impulser. Egentligen vill jag bara prata med henne som vi gjorde förut men nu är det inte som förut längre. Det hugger till i hjärtat av bilderna när hon är med dem. För hon har kvar dem, det är bara mig de svikit. Eller om det är jag? Samma sak med pappa, min egen far. Jag vill egentligen ringa upp honom för att höra hans skarpa röst, realistiska och resonliga tankar men jag är för rädd för att bli sårad.
För jag ser på allt som att det är mitt eget fel. Det känns bara så. Vill bli en vandrande pinne, en fluga på väggen som får vara med i allt med mindre roll. Alla behöver inte se, bara veta att det finns en vandrande pinne i rummet eller en fluga på väggen.