Denna dagen blev inte som jag trodde att den skulle bli. Jag har känt oförväntade känslor och fyllt ett annat behov som varit tomt länge... Morgonen började bra, ni vet den spillda mjölken?
Senare tog jag iväg mig till stan och träffade en rar vän A, den som är en riktig, äkta, skön och så så underbar vän som är så bra att vi inte behöver sätta etikett på om vi är "bästa" vänner, "goda" vänninor eller "coola" brudar... Vi har kul tillsammans, vi skrattar, pratar allvar och kollrar bort oss i det eviga snacket om killar..... Vi hade det supertrevligt, det känns som att det enda jag gjort idag är att fika och att äta, dock slank det bara ner en te med laktosfri mjölk och honung, en liten mocka-latte och hot wings på Mc Donalds. Ush jag måste bli nyttigare!
När jag senare var på G hem så bestämde jag och min saknade vän N att vi skulle ses. På bussen tillbaks till stan skakade jag och jag var tre millimeter från tårar hela tiden. När jag fick se henne komma cyklandes så värmdes mitt hjärta, åh jag hade saknat henne så! Vi skrattade och jag grät inombords för det var sån lättnad att se henne igen efter en månad. Innan i nian var vi som ler och långhalm. Det gick inte en dag utan att vi var med varandra. Vänskap som förändras är det värsta som finns, verkligen... Jag berättade för henne vad som hänt och hon hade tårar i ögonen. Jag fick dåligt samvete, ville inte dra ner henne i skiten. Vi pratade allvarligt, roligt och jag låg i hennes famn. Min andra hälft som jag så tappert får klara mig utan den största tiden av mitt liv framöver. Fy helvete vad orättvist. Klumpen av tårar som fastnar.
Jag ville inte säga hejdå till henne, ju mer jag var med henne desto mer saknade jag hennes och min vänskap och hennes mjuka famn. Åh N.
Jag pratade med mamma för första gången sen jag flyttade och hon slutade inte pressa med all sin vikt på alla mina ömma punkter... Ärligt talat så mådde jag fruktansvärt illa när jag fick höra hennes röst och jag blev bara arg. Allting kändes ju konstigt. Konstigt att det gjorde det?
Jag bor hos en främmande familj för att min mamma inte är kapabel att ta hand om mig. Det gör svinont, det svider och vrider i innersta delen av mitt hjärta. Det är ju inte så det ska vara, ellerhur?
Det blandat med att komma hem till jour-huset och att hundarna skällde på mig, att ingen var hemma och hälsade gjorde att jag stapplade upp på mitt rum och fick ångest. Jag är för tjock, jag är för dålig, jag kämpar inte tillräckligt, jag är inte tillräckligt pigg, söt, snäll eller någonting. Känner mig otillräcklig och äcklig.
Fan.
Kvällen slutade bra iallafall, hela familjen samlades för kvällsmat och sen för X-factor och BECK. Fy fan vad jag skrek... BECK är AS-LÄSKIGT!
