valbefinnande.blogg.se

En blogg om min väg till något större

Vart kommer tiden ifrån och hur gör man av med den?

Kategori: Personligt

Vart kommer tiden ifrån och hur gör man av med den?
 

Känner att denna dagen varit osammanhängnde, nödvändig och fin. Grät som ett barn när jag kom hem, dels för tröttheten men också för klumpen i magen som gör att jag gömmer mig på toaletten... Det är nämligen 3 år sen idag jag blev rånad, kniv-rånad och berövad min frihet. Det var därför jag inte kunde sova i natt, kom jag på nu i efterhand. Det var en stor förändrig i mitt liv, en stor vändning. Efter att jag ringt min mamma (?) och pratat av mig kändes allt bara mycket värre och jag bölade som jag vet inte vad.
Senare mötte jag upp min finaste vän N, som piggade upp mig och fick mig att sluta skaka. Hon har fått jobb på samma ställe som mig, idag fick hon bekräftat att hon ska få provjobba. Vi gick till ett köpcentrum i stan och sprang runt för att fira med lite förnster-shopping. För mig var det tröst-shopping. Det hela slutade med köp av hårfärg, kaffe och cigg. Jag rökte igen, jag tänker inte ursäkta mig för jag står för konsekvenserna! 
Nu är jag inte rökfri längre och jag har en alldeles illröd hårfärg. Bild kommer imorgon! 
 
Jag färgar eller klipper alltid mitt hår när jag vill ha ett avslut på något. Idag gick jag för första gången exakt samma väg som jag gick när jag blev rånad. Jag återupplevde det igen med ett illamående och fladdrande bilder bakom ögonlocken. Flashbacks. Jag bestämde mig för att göra detta för att en gång för alla möta mina rädslor kring den händelsen, för att ta till mig det otäcka minnet för att inte torteras med det på nätterna... 
Det funkade och nu är det slut. Det ska inte få förändra mig mer, den styrkan och det modet jag har nu ska jag bara bygga upp mer och mer, dag för dag! 
 
 
Eftersom jag inte sovit särskilt mycket ska jag lägga mig till ro nu, försöka somna och kanske fälla några tårar.
 
Godnatt! <3
 

Tilden går långsamt

Kategori: Personligt

Sovit ca tre timmar i natt. Helt slut, massa tankar på huvudet och min sömnlöshet tar över ibland för att huvudet proppas med för mycket tankar och funderingar...

Låg och kollade på Greys Anatomy hela kvällen och de avsnitten jag såg uppmanade en till att tänka "Life's short"
Det är ju mitt nyårslöfte: "Make everyday count." Jag känner inte att jag gör det så mycket, jag kämpar visst gör jag det men jag vill känna mig levande och känna livets rus varenda dag!

Just nu går tiden långsamt, mitt huvud känns som tuggummi fast att jag faktiskt druckit både te och kaffe plus en croassant för att få i mig socker för att vakna. Men har man inte sovit så har man inte...

Idag är det tre år sen mitt liv tog en vändning, det är tre år sen jag blev rånad idag, det var det son var konsekvensen för allt annat som bröt ut men också min sociala fobi, paranoia och osäkerhet. Det var det som fick mig att tänka i natt. Var hade jag stått idag om det inte hänt? På något sätt försöker jag vara tacksam, hur förbannad jag än är så avslöjades hemligheterna en gång för alla... Nu har jag fått en chans att gå vidare och jag har tagit den, varför klamra sig fast vid något som inte var bra alls? Vid något som förstörde mitt spralliga, aktiva sinne som ersattes av en obotlig osäkerhet och en tysthet som skrek. Jag måste skriva av mig, dessa dagarna är superjobbiga. Hoppas ni har det bättre puss!! ❤

TIO DAGAR RÖKFRI IDAG!!!

Ingemansland

Kategori: Personligt

Visst jag älskar mitt nya rum, jag älskar min riktiga familj som inte är min biologiska, jag älskar att jag blir omhändertagen men jag håller på att försvinna in i något ingemansland. Jag känner mig suddig och helt jälva förstörd, jag bor inte med mina föräldrar, jag kämpar på med skolan och med maten men det är som att jag gör allting utan att tänka, som att jag har glömt något. Jag har fått det jag ville nu, nu är det dags att kämpa för något annat. Jag är inte van vid att det går så lätt och därför tappar jag bort mig totalt när det blir så... Inte ens jag förstår vad jag menar. 
 
Hoppas att ni kommer kunna sova, det känns inte som jag kommer det.

Orkar inte

Kategori: Personligt

Jag orkar inte ens skriva, orkar inte ens sova, jag flyttar på lördag till min moster men imorgon flyttar jag från jourhemmet. Jag orkar inte ens känna efter. Gömmer mig, har massa prov imorgon och skit och mög... Jag vill bara sjunka genom marken och aldrig komma tillbaka. Krama mig någon. 
 

Orkar inte

Kategori: Personligt

Jag orkar inte ens skriva, orkar inte ens sova, jag flyttar på lördag till min moster men imorgon flyttar jag från jourhemmet. Jag orkar inte ens känna efter. Gömmer mig, har massa prov imorgon och skit och mög... Jag vill bara sjunka genom marken och aldrig komma tillbaka. Krama mig någon. 
 

sömnlös natt igen

Kategori: Personligt

Har inte sovit, mår fett illa, har legat hela natten och hållt mig för jag varit så fruktansvärt kissignödig... Ni vet, här i jourhemmet får man inte gå på toaletten efter klockan tio. Jag har legat i åtta timmar och hållt mig och tillsammans med den ångesten jag hade så kan jag säga att detta var en av de värsta nätterna i mitt liv... Jag är hemma från skolan idag, känner mig misslyckad och har sjukt mycket ångest för skolan men också den kommande flytten som faktiskt blir en enorm förändring i mitt liv.. 
 
Kollade just på film och jag känner bara att tiden går för fort när man har tråkigt.

Döden själv

Kategori: Personligt

Jag lägger mig kissignödig, håller orättvisan inom mig, bankar på mig själv i den svarta natten och hoppas att allting ska svartna... Ingen förstår min ångest eller oro just nu, alla säger att det lösts sig nu... Men fattar de inte att detta är den stora konsekvensen av hela mitt liv. Att det här tvingar mig att öppna ögonen igen och se vad mina föräldrar gjort mot mig? Kan ingen förstå att jag inte orkar KÄMPA hela jävla tiden med allting, skolan, kompisar, familjen, livet, ätstörningen och allt annat man ska vara perfekt i. Fuck detta. Vad fan liknar detta? När fan kommer jag få lugn och ro, när kommer min ångest dö ut, när kommer mitt huvud sluta snurra och när kommer jag börja leva igen? Livet händer ju nu, SÅ mycket som jag missat pga att alla mina jävla problem kommit emellan. Jag har inte vågat öppna mig för kärleken, jag har fått skrivstopp, skrev alltid av mig, skrev alltid låtar och fick det till att bli någonting. Nu är allting bara en röra. Jag gick upp ca 12 kg under den tiden jag blev sexuellt utnyttjad och ja... ärren och det överflödiga fettet finns kvar. Jag orkar inte. 
 
 
 

Stirra in i väggen

Kategori: Personligt

Händelserik vecka, sömnlös vecka, smärtsam vecka, ångestfylld vecka... Vad mer kan jag säga? Är helt slut efter alla möten, beslut och tårar. Nu är det iallafall bestämt, jag ska flytta till min moster inte nästa helg som kommer utan nästa. Just nu snurrar allting, det värker, skakar och jag får inte grepp om något. Mår dåligt av minsta lilla och jag orkar bara inte skolan. Har varit borta två dagar förra veckan, vill bara lägga mig under täcket och tyna bort. Jag har ont i halsen, en redig influensa kommer åh så lägligt. Just nu är jag inte pepp på någonting och det är inte så jävla roligt att läsa mitt dravell.... Stay strong Felicia. 
 

Hälso-utveckling

Kategori: Hälsa

Igår var jag på vårdcentralen och träffade en hälso-utvecklare vid namn Eva. Jag fick det stödet jag behövde, började först prata om mina magproblem och hur vi skulle lösa dem, sedan sa jag att det hängde ihop med destruktiva matvanor och då vägde och mätte hon mig. Tänker inte säga hur mycket, men enligt henne är jag överviktig och det vet jag om, har inte vägt så här mycket någonsin, känner bara att det går mer och mer uppåt... Jag fick det stödet jag behövde, fick stöd och tips för hur jag ska lägga upp mina matvanor och lite hur jag ska tänka. Jag var så tacksam för hur hon bemötte mig, har haft väldigt hemska erfarenheter av sjuksköterskor som bedömt min utveckling, sagt att jag var onormal och att "Jag borde gå ner några kilo" utan  att ge mig vägledning eller tips. Det hela resulterade i en mindre utvecklad ätstörning som jag tampas med än idag. Så att jag fick stödet och rådgivning betydde extremt mycket. Ska dit om en månad och tio dagar igen och då ska det ha skett förändringar... Jag ska försöka lägga om mina matvanor, börja smått, skära ner på det onyttiga, ut och röra på mig mer och lägga upp mina måltider till sex små om dagen. Allting kommer inte ske direkt men jag kommer läsa på, försöka att inte sätta för höga krav på mig själv så att det inte vänder om till det negativa... alltså en ätstörning. 
 
Jag tänker fokusera på att tänka hälsosamt och göra förändringar som fungerar i min vardag. 
 
 
Som idag började jag dagen med en skål naturell yoghurt, valnötter och honung och ett fullkornsknäcke till det. (bilden ovan)
 
Börja smått, ta en dag i taget och tro på dig själv. Nu ska jag sova, godnatt alla där ute! <3
 

Sömnlösa nätter

Kategori: Personligt

Jag har problem med sömnen BIGTIME.... Har glömt att ställa om klockan så jag blev väckt kvart i fem istället för kvart i sex. Jag har inte sovit djupt på hela natten, min kropp är helt slut men mitt huvud verkar inte bry sig. Jag har vaknat flera gånger om inattt. Först när katten skulle ut, sen när jag fick törstnoja, sen när någon i huset fick sms. Jag får bara ingen ro. Det är så här jag har sovit i en och en halv månad. Inte undra på att jag får migrän, magont och retligt humör... Så jag vet inte hur jag ska lösa det, jag vet inte vad jag ska göra åt skiten. Jag sover dåligt, är supernervös inför nätverksmötet som ska komma... Rädd för framtiden, måste tänka om med min ekonomi för jag ska få mer ansvar vilket är nytt för mig eftersom min mamma kontrollerat mitt liv extremt hela mitt liv fram tills nu. För nu skulle jag inte låta henne göra det heller, jag bor inte hos henne längre. Men mest är jag rädd för nätverskmötet för det markerar ett slut på något sätt, vi har äntligen kommit dit, jag har äntligen kommit dit efter åratal av psykisk och fyskisk misshandel. Jag är ändå sexton år, det är inte jättelång tid tills jag ska flytta hemifrån men jag tänker verkligen inte ha det så här i två-tre år till. 
 
Ett nätverksmöte
 
Okej det här med nätverksmötet, ni som inte är socialsekreterare eller varit inblandade med socialen undrar säkert vad jag skriver om...? Nätverksmötet är till för att samla mitt privata, personliga och professionella nätverk omkring mig. BUP och SOC ska vara där. Min mamma, min pappa, min pappas fru, min mormor och morfar och min moster. Det är väl de som ska komma. Mötet går ut på att alla ska enas om ett beslut som jag sen ska stärka åt ena eller andra hållet, för tydligen är det jag som ska ta det slutgiltliga beslutet. Nu när jag äntligen blivi hörd och uppmärksammad för vad som hänt i mitt liv sätter de mig framför ratten och låter mig styra. Det är nytt och skrämmande men jag är tacksam för att min åsikt betyder så pass mycket. Alla ska diskutera, se allting ut olika synvinklar och enas om vad som blir bäst för mig. Sen ska jag säga vad jag tycker, motivera mitt beslut och sen ska mina vårdnadshavare (Mamma & Pappa) skriva på beslutet. Jag hoppas att det inte tar så lång tid efter det tills mitt beslut tar form och jag får komma från jourhemmet. Visst det är tryggt här, men jag hade inte velat stanna här i flera månader till för jag vill ha en egen familj nu. En egen gemenskap, egna axlar att gråta ut på och utrymme för att vara jag på riktigt. 
 
Jag förstår inte hur jag kan vara så här resonlig och smart när klockan knappt är 05:20- och jag har sovit dåligt men det verkar som att vem som helst kan väcka mig mitt i natten, jag skulle ändå veta vad jag vill och vad jag kämpar för, det är precis därför jag inte ger upp. Jag vill inte ge upp, då får jag ju inte se hur det blir, hur orkeslös jag än blir av situationen vet jag att det kommer bli bättre inom en snar framtid, och av det känner jag ett enormt hopp inför framtiden för jag vet verkligen vad jag vill kämpa för sen också när jag fått min dröm uppfylld, vilket vad att få lugn och ro... 
 
Hur är det med er? <3
 
 
 
 

Börjar tröttna

Kategori: Personligt

Jag börjar tröttna, trötta på allt. Mitt tillfälliga hem, min tillfälliga vikt, mitt tillfälliga tillstånd och mitt tillfälliga humör. Jag vill inte vara ensam i mörkret för då kommer ångetsen och alla längtan efter något bättre. Jag vill sjunga igen, jag vill springa tills mina ben viker sig under mig och jag vill bara att allt ska vara som innan allt hände. Jag orkar inte mer.
 
 

Miss beslutsångest

Kategori: Personligt

Japp, hon är på besök igen, min bästa vän... Miss belutsångest. Yey! Varje gång jag loggar in på bloggen så försvinner inspirationen direkt, även fast jag några sekunder tidigare hade målat upp ett super-inlägg som betalade av skulden för min frånvaro här på bloggen.
Detta är min dagbok ju, jag vet att jag må bättre av att skriva av mig, men jag vågar inte berätta helt ärligt om vad som pågår i min hjärna just nu. Jag har blivit Miss-Beslutsångest igen. Jag är mesig, gör inga val och tack, vi är tillbaka på ruta ett igen... Jag känner mig ovärdig och när jag kollar mig i spegeln är det som att tiden spolats tillbaka. Jag vet inte om det är höstdepp eller om det är allvar och att jag är på väg ner i svackan som är så åh så djup, igen.... 
 
Jag vill inte tillbaka, jag vill bara inte. Jag vet inte var jag ska börja, någonstans, inte i skolan, inte här på bloggen, inte på mitt rum. Jag vet inte hur jag ska få ihop allt i huvudet. Jag känner mig allmänt back. Jag måste samla ihop all oro, lägga den i en låda och gömma den någonstans där jag inte kan hitta den på ett tag. Pallar inte gå runt att må dåligt längre, jag vill bara leva normalt med normala känslor... 
 
Jag vet inte vad jag ska skriva mer nu, har typ fyra prov och skit att plugga på men jag pallar inte...
 

Kryper

Kategori: Personligt

Det kryper inpå mig igen. Denna gången ska jag fullfölja det!

Förbättringar och befrielse

Kategori: Personligt

God kväll, idag vill jag skriva om att pusselbitarna ÄNTLIGEN fallit på plats. Jag sitter insmord på min lilla säng och mår allmänt bra. Jag är nästan lycklig faktiskt, som jag kan se det.
 
På tre veckor här i Jour-hemmet så har jag lyckats börja bryta ett mönster som jag försökt bryta i flertals år hemma utan framgång. Jag är nu social, stänger inte in mig, vågar gå runt och sjunga och nynna, sitter och pratar i köket, sitter i vardagsrummet. Jag har inga måsten längre, inga måsten med maten, inga måsten med träningen, sömnen, läxorna, städningen. Jag har liksom släppt på stressen och jag är så jävla lugn i mig själv. Jag vågar säga ifrån, tar ingen skit och ser vad jag gjort som var dåligt för mig själv innan. Jag är motiverad till livet. Jag är gladare, jag tröstäter inte, jag kan köpa en påse chips eller ett choklad utan att vräka i mig det och känna hetsen bubbla i mig... Jag kan äta en normal portion mat, jag kan släppa på att folk inte hör av sig, jag bryr mig inte om relationen med mamma lika mycket, det får bli som det blir. Detta är förbättringar! Som min Psykolog sa idag "Man kan se konturerna på dig nu Felicia." 
 
Jag tänker "Ja fan."
Innan visste jag inte alls vem jag var, vad jag gjorde i livet och vad jag ville. Jag bara flydde hela tiden Nu vet jag vem jag är, trots att livet är jävligt svårt så har jag accepterat att jag får hjälp och att jag blir sedd. Jag är jävligt glad för det. Jag vet vad jag vill och jag har äntligen fått lugn och ro. Detta har varit min dröm i flera flera flera år. Det enda jag ville ha som jag hade kunnat ge min hand eller mitt ben för.
 
Det behövde jag inte göra, jag behövde bara ändra mitt sätt att kämpa, nu tänke rjag inte längre på min mammas bästa utan mitt eget. Man skulle kunna kalla det egoistiskt eller självomhändertagande! 
 
Jag skulle precis skriva "Jag fattar inte vad som har hänt med mig." 
MEN FAN DET HAR JAG VISST! Jag vet precis vad som har hänt och det här är tack vare mig och alla de vuxna som hjälper mig som faktiskt inte är mina föräldrar, utan myndigheten och barnpsykiatrin.
 
Jag känner mig så befriad.
 


 

Nattinlägg

Kategori: Personligt

Eller för mig är det natt, har sovit två timmar på eftermiddagen idag. Sen åt kollade jag på kockprogram och senare tog jag min nattliga promenad. Det hela slutade i tårar och ångest... Sen när jag skulle gå hem till familjen, ja då var det låst. Då kände jag mig ensam som aldrig förr, ringde min pappa, min bästa barndomsvän och ingen av de svarade. Smsade min andra bästa vän och frågade om jag kunde ringa, hon har inte heller svarat... Vem är jag? Vad gör jag här? Är jag älskad? Finns det ens någon som bryr sig alls? 
 
Det var skönt att låta tårarna falla, har inte gråtit sen två veckot tillbaks på riktigt. Jag är bara så sjukt ledsen, jag önskar inge denna situationen. Att behöva flytta till en familj som inte känner mig alls. Jag ville ringa mamma, jag ville gråta och skrika på henne så att hon fick veta vad jag går igenom. Sen kom jag på att hon aldrig kommer förstå och att samtalet bara skulle göra mig ont... Just nu är det jobbigt, just nu vill jag inte vara någonstans och just nu känner jag att allting är hopplöst. Oavsett var jag bor, vem jag är med eller hur jag ser ut på utsidan så kommer jag alltid ha ett jävligt tungt bagage med mig. Det är tungt. Det blir bara tyngre och tyngre och snart orkar jag inte mer. Hur länge ska jag stå ut med alla känslor, alla tankar, all ånget och alll skuld? 
 
Jag vill inte ha det så här.
 

Tacksamhetsskuld

Kategori: Personligt

Hade möte med min soc-kvinna igår, hon kom till familjen för att se hur allt går och hur vi skulle göra framöver. Vi kom fram tilll att det är bät för mig att stanna här ett längre tag för att komma på plats och sen "flyga" vidare. Vi försöker resonera fram vart jag ska flyga vidare. Det är inte lätt att väga för och emot. Jag vill helst bara bo själv och lära mig att ta hand om mina egna problem sen känns det väldigt konstigt att hamna hos min moster som jag antagligen skulle trovas bäst hos eftersom båda mina föräldrar är vid liv och de är inte knarkade, utan bara lite vrickade och oengagerade... Det är därför jag kommit till denna punkten överhuvudtaget...
 
Så dagens inlägg ska handla om att jag försöker utreda varför jag får en klump i magen av skuld när jag är hemma hos min moster när jag tänker på att hon kanske blir min förmyndare om några månader. Jag hatar mig själv och mina föräldrar för att jag känner såhär. Jag känner att det inte är min mosters ansvar, men på samma gång är jag i en återvändsgränd. Jag kan ju inte bo här för evigt, hur mycket jag än skulle vilja det. Men jag vill inte hatta fram och tillbaka och jag tänker definitivt inte flytta tillbaks till mamma... Jag har tacksamhetsskuld, känner att människor som egentligen inte ska ta hand om mig måste det för att mina föräldrar är okapabla att ta hand om mig... Jag känner att jag måste ge någonting tillbaka för att de personerna kommer hjälpa mig än någon av mina föräldrar någonsin gjort. Och det svider, det svider som fan... Jag vill också vara tacksam att de tar emot mig med öppna armar och mer därtill men det är en stor sorg att det inte är mina föräldrar som fattar hur jag mår och hur jag har det! Jag undrar varför det blir så, varför det gör ont när det ska kännas som en lättnad, är det för att jag tänker på hur det borde varit? Eller är det bara mitt vanliga problem som handlar om att jag sätter för höga krav på mig själv och att jag alltid känner mig otillräcklig... Jag kan alltid vara bättre, smalare, sötare och smartare. Ska till och med detta dilemmat sluta med att det landar på mitt problem med min självkänsla och mitt självförtroende? Jag är rädd för vad som kan komma och jag behöve all kraft inför mitt nästa steg i livet. Det är så mycket som snurrar runt i mitt huvud just nu och det är svårt att koppla av och ta det lugnt på samma gång det är svårt att tänka på något annat.
 
Nu ska jag försöka få en god natts sömn, nya dag imorgon. Ny dag, nya tag!
 
 
 

Inget vettigt

Kategori: Personligt

Idag har jag inget vettigt att skriva, jag har varit sömnlös i några nätter för att jag är rädd helt plötsligt. Osäker och rädd. Har bett till Gud att ge mig styrka och mod att komma över det. Men jag är vettskrämd. Har haft grov ångest de nätterna, hjärtklappning och magont. Kul.... Har några blogginlägg som är vettiga som väntar. Hoppas att jag får ro till att skriva imorgon. Livet känns segt just nu men försöker vara positiv och glad på utsidan. Inuti skriker jag. Mitt huvud skriker....

Jag ska låtsas som att jag inte vet

Kategori: Personligt

Jag ska låtsas som att jag inte vet. Vet vad jag håller på med, vet att jag tackar nä och vad anledningen är. Jag ska låtsas som att jag inte vet. Jag vill inte veta. Aldrig.

Lite förklaringar

Kategori: Personligt

Jag har probem med maten. Min psykolog tycker att man kan kalla det ätstörningar. Det tycker jag med, innan jag stoppar något i munnen försöker jag räkna ut kalorierna och jag får ångest när jag äter något onyttigt. Träna är ett måste och jag har en målvikt till nyårsafton. En målvikt som gör att jag egentligen inte ska äta något alls nästan... I den här ätstörningen är jag två personer... Den ätstörda och den som är "vettig" och försöker vinna över den ätstörda. Det är en kamp varje dag, varje timme och varje sekund. Hela dagarna tänker jag på mat. På vad jag vill äta, vad jag ska förbjuda mig att äta, nya maträtter, kaloriräkning, diet-tänk. Ja allt. Så jag blir ganska trött... Jag vill så gärna gärna bli av med tvånget men sen vill jag också gå ner sådär 30 kg helt utan att göra något. Alla vet ju att det inte går men man får väl drömma?
 
Så jag har ett dilemma, jag vill inte äta onyttigt och jag vill gå ner i vikt men jag vill heller inte må SKITDÅLIGT för att jag inte sköter mig och äter som man ska... Så... hjälp mig?
Jag har trots allt ett nytt hem med nya vanor och regler och jag vettefan hur jag ska komma undan med allt onyttigt. Min lilla jour-mamma kom till soffan igår med kanelbullar och mjölk. Det var så gulligt men på samma gång ville jag tacka nä.. Detta är såna vardagsproblem jag alltid tampas med men som jag inte vågat skriva. Men... nu vågar jag. 
 
Så, hur kommer er dag se ut? (=
 

Morgonen efter stormen

Kategori: Personligt

Första natten i min nya säng, jag är inte bitter... än. Familjen är jättetrevlig och de tar ögonkontakt med mig som att de vet. Jag ska få skjuts till skolan idag, har ett matteprov som jag inte hunnit plugga till... ush. Men nu i helgen ska jag bara lära känna familjen och göra mina läxor. Jag hoppas detta blir bra, som att jag får en paus från mitt kaosiga liv. Jag har sovit helt okej, har en söt liten katt som heter Emma som ha legat hos mig hela natten.
 
Ingen av mina kompisar vet att jag flyttade igår, jag skulle behöva stödet och kärleken men på sama gång så skäms jag. Jag har inte berättat för någon mer än min mamma, pappa och moster. Moster är skitförbannad på mina föräldrar att det ska behöva gå såhär långt. Jag kan bara känna detsamma. Men nu ska jag ta på mig kläder och börja ta mig till skolan.