valbefinnande.blogg.se

Den händer så himla mycket just nu, jag vet knappt var jag har huvudet. Varje dag är en ny känsla och en ny utmaning. Jag kan inte sova för kroppen, hjärtat och min kära hjärna går på helvarv. Jag behöver börja övningsköra, skaffa deltidsjobb, hantera mitt liv som det är nu, bo någon annanstans, komma ikapp med plugget, skriva skriva skriva, vara hälsosam, träffa kompisar, träffa den lilla familj jag har, träna, hålla uppe min utbildning alltså baka, laga mat och utveckla det... Utvecka min musik. Ja allt. Jag vill göra allt, ha tid för allt och överleva allt.

 

Dagen i skolan idag har bestått av trötthet och matlagning. Olle, min varmkökslärare körde med oss lite och stressade upp oss lite eftersom det var sista dagen i varmköket. Jag har inte kunnat sova natten till idag så det blev jobbigt för mig men när jag såg resultatet glida ut till servisen var allt värt det. Det var som att ta ut en helt perfekt kaka ur ugnen eller som att skriva sista raderna på sin nya låt. En underbar känsla, faktiskt den känslan jag jagar alltid.

 

Tiden verkar gå långsammare nuförtiden, jag har mer tid över till att andas och tänka på mig själv. Jag kan tycka igen, ingenting styr mig mer än min vilja även om min osäkerhet oftast tar övertaget. Det är dags för min tid nu, även om det inte gått in i mitt huvud än så är jag fri från min mamma nu. Det är inte hon som bestämmer längre, jag har tagit övertaget och jag har makten nu. Jag ska bara bli fri från mina egna demoner också...

 

Efter skolan åkte jag och pappa iväg för att köpa en dator. Det gjorde vi också, jag fick det bästa av det bästa (nä inte MAC för de kostar skjortan och lite till) utan en PC med den bästa prestandan man kan få. Efter det frågade pappa om jag ville följa med på middag och det gjorde jag. Jag fick träffa mina bröder igen, se min pappa och min pappas fru K skratta och busa tillsammans. En helt annan energi kring de och i hela atmosfären nu än det var innan och det är så skönt att känna att jag har en pappa igen. Jag fick krama mina små lil-tottar till bröder och käka GOD mat. Jag, pappa och K fastnade sedan i ett snack om livet till en kopp kaffe... Det är skönt att jag börjar komma ur mitt skal, jag kan prata med min pappa igen och poletten har trillat ner varför det varit så besvärligt innan. Sedan försvarar jag inte att han inte hört av sig alls på så länge, så så många gånger men jag fattar vad det är som har gått fel... Det är skönt att veta vad orsaken är så att man kan åtgärda problemet. Pappa är en helt annan människa och jag ser hans godhet nu... Inte bara det som gör mig rädd...

 

Nu är jag hemma iallafall, fy helvete sikket jävla väder det är...

 

Nu ska jag sova och planera, inte nödvändigtvis i den ordningen haha...