valbefinnande.blogg.se

God kväll, idag vill jag skriva om att pusselbitarna ÄNTLIGEN fallit på plats. Jag sitter insmord på min lilla säng och mår allmänt bra. Jag är nästan lycklig faktiskt, som jag kan se det.

 

På tre veckor här i Jour-hemmet så har jag lyckats börja bryta ett mönster som jag försökt bryta i flertals år hemma utan framgång. Jag är nu social, stänger inte in mig, vågar gå runt och sjunga och nynna, sitter och pratar i köket, sitter i vardagsrummet. Jag har inga måsten längre, inga måsten med maten, inga måsten med träningen, sömnen, läxorna, städningen. Jag har liksom släppt på stressen och jag är så jävla lugn i mig själv. Jag vågar säga ifrån, tar ingen skit och ser vad jag gjort som var dåligt för mig själv innan. Jag är motiverad till livet. Jag är gladare, jag tröstäter inte, jag kan köpa en påse chips eller ett choklad utan att vräka i mig det och känna hetsen bubbla i mig... Jag kan äta en normal portion mat, jag kan släppa på att folk inte hör av sig, jag bryr mig inte om relationen med mamma lika mycket, det får bli som det blir. Detta är förbättringar! Som min Psykolog sa idag "Man kan se konturerna på dig nu Felicia." 

 

Jag tänker "Ja fan."

Innan visste jag inte alls vem jag var, vad jag gjorde i livet och vad jag ville. Jag bara flydde hela tiden Nu vet jag vem jag är, trots att livet är jävligt svårt så har jag accepterat att jag får hjälp och att jag blir sedd. Jag är jävligt glad för det. Jag vet vad jag vill och jag har äntligen fått lugn och ro. Detta har varit min dröm i flera flera flera år. Det enda jag ville ha som jag hade kunnat ge min hand eller mitt ben för.

 

Det behövde jag inte göra, jag behövde bara ändra mitt sätt att kämpa, nu tänke rjag inte längre på min mammas bästa utan mitt eget. Man skulle kunna kalla det egoistiskt eller självomhändertagande! 

 

Jag skulle precis skriva "Jag fattar inte vad som har hänt med mig." 

MEN FAN DET HAR JAG VISST! Jag vet precis vad som har hänt och det här är tack vare mig och alla de vuxna som hjälper mig som faktiskt inte är mina föräldrar, utan myndigheten och barnpsykiatrin.