Tacksamhetsskuld
Kategori: Personligt
Hade möte med min soc-kvinna igår, hon kom till familjen för att se hur allt går och hur vi skulle göra framöver. Vi kom fram tilll att det är bät för mig att stanna här ett längre tag för att komma på plats och sen "flyga" vidare. Vi försöker resonera fram vart jag ska flyga vidare. Det är inte lätt att väga för och emot. Jag vill helst bara bo själv och lära mig att ta hand om mina egna problem sen känns det väldigt konstigt att hamna hos min moster som jag antagligen skulle trovas bäst hos eftersom båda mina föräldrar är vid liv och de är inte knarkade, utan bara lite vrickade och oengagerade... Det är därför jag kommit till denna punkten överhuvudtaget...
Så dagens inlägg ska handla om att jag försöker utreda varför jag får en klump i magen av skuld när jag är hemma hos min moster när jag tänker på att hon kanske blir min förmyndare om några månader. Jag hatar mig själv och mina föräldrar för att jag känner såhär. Jag känner att det inte är min mosters ansvar, men på samma gång är jag i en återvändsgränd. Jag kan ju inte bo här för evigt, hur mycket jag än skulle vilja det. Men jag vill inte hatta fram och tillbaka och jag tänker definitivt inte flytta tillbaks till mamma... Jag har tacksamhetsskuld, känner att människor som egentligen inte ska ta hand om mig måste det för att mina föräldrar är okapabla att ta hand om mig... Jag känner att jag måste ge någonting tillbaka för att de personerna kommer hjälpa mig än någon av mina föräldrar någonsin gjort. Och det svider, det svider som fan... Jag vill också vara tacksam att de tar emot mig med öppna armar och mer därtill men det är en stor sorg att det inte är mina föräldrar som fattar hur jag mår och hur jag har det! Jag undrar varför det blir så, varför det gör ont när det ska kännas som en lättnad, är det för att jag tänker på hur det borde varit? Eller är det bara mitt vanliga problem som handlar om att jag sätter för höga krav på mig själv och att jag alltid känner mig otillräcklig... Jag kan alltid vara bättre, smalare, sötare och smartare. Ska till och med detta dilemmat sluta med att det landar på mitt problem med min självkänsla och mitt självförtroende? Jag är rädd för vad som kan komma och jag behöve all kraft inför mitt nästa steg i livet. Det är så mycket som snurrar runt i mitt huvud just nu och det är svårt att koppla av och ta det lugnt på samma gång det är svårt att tänka på något annat.
Nu ska jag försöka få en god natts sömn, nya dag imorgon. Ny dag, nya tag!
